En riktigt bra har jag bakom mig, tills nu.

Jag förstår mig inte alls på "vänner" som sviker ens förtroende, gång på gång. Jag säger inte att jag själv är perfekt, men då jag någongång har fuckat upp något, ångrar jag verkligen de, och gör allt för att få de bra mellan oss. Och jag gör verkligen inte samma misstag på nytt, skulle inte ens falla mig på tanken. Vissa saker måste man ha öga för och förstå av sitt sunda förnuft att man bara inte kan göra, och på samma gång offra någon som man verkligen bryr säg om, eller som man iallafall har trott har brytt säg om en. Alla gör misstag, det är självklart. Man kan få ganska mycket förlåt med att vara ledsen, ångra det, känna dåligt samvete osv. Men att man sedan gör samma sak pånytt, inte ångrar det, inte bryr säg ett skit om hur den andra känner sig, fast man ser det verkligen sårade, inte ber om förlåtelse, vill göra det pånytt är så jävla äckligt å falskt! Vem fan är så? Mår man själv verkligen så bra av det som man visar utåt? Alltså fyfan säger jag. Har man förfan inget samvete?! Mår man inte dåligt själv, av att man har mist en vän för gott? En sådan människa förtjänar ingens förtroende och inte några vänner för den delen heller, enligt mig. Och om man har ställt till det så, kan man väl förfan hålla låg profil, tycker det är det minsta man kan göra. Nu just är jag så arg så jag kokar inombords. Inga ord kan beskriva hur jag känner mig nu just.

Men har iallafall så så många fina och härliga vänner som är guldvärda, som jag aldrig kommer såra eller göra något illa. Aldrig. Det är en så stor skatt att ha så fina vänner som jag har nu. Jag älskar dem så mycket.